“Erfarenheten kommer med åren” sägs det. Likadant är det med lönen. Sambandet mellan hög lön och erfarenhet är ett av de starkaste på arbetsmarknaden. Nästan så att erfarenhet är det absolut viktigaste lönekriteriet i den svenska modellen. Inget annat brott mot de oskrivna reglerna på en arbetsplats väcker så stor ilska som när man inte följer den normen. Anställ en ung medarbetare med kort erfarenhet och ge hen högre lön än en medarbetare som har jobbat under längre tid så får ni se reaktionerna.
Ändå är det så att jag aldrig har träffat på erfarenhet som nedtecknat lönekriterie hos arbetsgivare med individuell lönesättning. Det sitter dock kvar som en del i vår historik – som en del av den svenska traditionen. Det går väl inte att per automatik säga att en mer erfaren medarbetare alltid presterar bättre än en mindre erfaren? Och hur lång tid tar det egentligen att bli erfaren? Finns det någon gräns?
Jag tror att erfarenhet faktiskt har en mycket tydligare koppling till marknadsvärde än till prestation. I kommunikationssammanhang beskriver man varumärket som det löfte man ger till sina kunder. Ju längre tid man har lyckats hålla löftet, desto starkare blir varumärket.
En person som presterar bra och som har gjort det år efter år bygger successivt upp sitt varumärke. Hög prestation över tid skapar leveranstrygghet för såväl arbetsgivare som dess kunder, och garanterar framtida leveranser.
Det är alltså inte erfarenheten arbetsgivaren är beredd att betala för – det är varumärket: löftet om leverans.